Jag fick en intressant kommentar som jag tänkte svara på som ett eget inlägg.

”Sen en helt annan sak, du vet ju hur jag kämpar och att allt är tungt ibland – och vi har ett barn… så tänker jag på dig. TRE!!! Hur kan jag klaga liksom. Hur överlever man med tre barn?”

Ja du Emma (och för er andra som undrar också förstås), hur överlever man med tre barn? Saken är den att det gör man ju inte. Ibland. Jag har också mina stunder då allt bara är kaos och jag fantiserar om att lägga upp barnen på Blocket. 

Men en stor skillnad på att ha ett barn och att ha tre barn är att med det första barnet är allting nytt. Precis varje dag med sin första bebis är någonting man aldrig upplevt förut. Den första förkylningen, första smakisen, första vällingen och när de blivit lite äldre första potträningen, första inskolningen och första gången man skjutsar barnet till en kompis för att leka. Allt sker för första gången och det är självklart att det är nytt och spännande, men också till stor del skrämmande och väldigt jobbigt och svårt många gånger. 

Jag upplever också en massa första-gången varje dag, men med en 6-åring numera. Och med en 6-åring kan man resonera och ställa frågor till. Hon svarar och vi lär oss tillsammans varje dag. 

Så för att återkomma till din fråga igen med ett lite mer nyanserat svar. Hur överlever man med tre barn? Jo man gör det för att barn blir enklare att ha att göra med ju äldre de blir. Allt det där man upplevde för första gången kommer aldrig igen med andra (och tredje) bebisen. Det blir helt enkelt aldrig lika svårt igen. 

Och när trean kommer har ju ettan och tvåan fullt upp med att försöka ta ihjäl varandra så då har man ju ganska mycket tid över att ta hand om bebisen i lugn och ro.