Vi har ett barn här hemma som man milt sagt kan säga håller oss på alerten. Vissa dagar ser jag bara det positiva i det. Då beskriver jag henne som ‘framåt’, ‘positiv’ och med en ‘härlig aptit på livet’. Andra dagar (som idag) är det ‘klåfingrig så inihelvete’, ‘destruktivt utforskande’ och ‘totalt-klättrande-på-väggarna-hysterisk’.

Jag skulle kunna berätta tusentals historier om hur hennes nyfikenhet drivit oss till vansinne och resulterat i både ett och flera tvingade besök till närmaste affär för att ersätta det hon precis förstört med sin iver. För det mesta känner jag mig som en mytoman när jag beskriver en helt vanlig dag med lillasyster i ett möblerat hus – folk kan liksom inte förstå hur det kan vara ibland.

I kväll var det storasysters fina plantering som gick åt pipsvängen. Storasyster och farmor planterade åtta krukor med olika fröer. Eftersom vi inte hade några etiketter att sätta på krukorna för att veta vilka fröer som sattes i vilken jord, la de fröpåsarna (med innehållet fortfarande kvar till stor del) intill varje kruka. Det här tyckte ju lillasyster var fruktansvärt spännande – hon skulle minsann också plantera. Så varje fröpåse har noggrannt tömts på sitt innehåll och så har halva krukan fyllts med mera frö. Man måste röra om lite också, så att jorden verkligen sprider sig ordentligt över hela uterummet. Då blir det kanonfint.

Det här var vi lyckligt ovetandes om i ungefär 30 minuter då jag hör ett illvrål från storasyster som precis upptäckt vår nya trädgårdsmästare. Skrik och panik – och en rabiat mamma som drar fram dammsugaren och gormar tysta svärord inombords. (ok då, jag erkänner… det var inte bara tysta ord inombords. Ganska många uttalades mycket högt och i allmänhetens ljus) . Och då är vi tillbaka till stundens ögonblick när jag försöker reflektera.

Annonser