Det låter ju så bra i teorin, varför kan det inte bara fungera i praktiken? Jag håller på att bli galen på våra två småtroll som gör allt för att reta gallfeber på den andra. Är det inte det ena så är det något annat. Bråk och tjafs är det konstant i alla fall.

Och sen kommer dom där (korta) stunderna när man hör dem småprata och leka tillsammans precis som man trodde att det skulle vara alltid när man har ett syskon. Det är dom stunderna man lever för.

När slutar man att bråka med sina syskon egentligen, när man fyllt 20 eller?

Annonser