Skadeglädjen är den enda sanna glädjen brukar det ju heta. Varför känns det bättre när man får dela eländet med någon annan? Bara tanken på att det finns fler än vi som får hantera ilskna 3-åringar i affekt gör att det känns bättre. Konstigt det där.

På ett av dom här nannyprogrammen har dom med en 3½-åring från England och jag häpnar när jag inser att trotset inte är speciellt kulturellt betingat. Det är exakt samma reaktioner som hos en svensk (läs: hemma hos oss) familj med en trotsig 3-åring. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det finns en biologisk trots-gen som skapar monster av gulliga barn.

Den insikten gör att det känns lite bättre faktiskt. Det kanske inte är jag – det kanske är naturen. Och vi kämpar vidare.

Personen på bilden har ingenting med texten att göra.

arg

Annonser