Alltså allvarligt talat… jag förstår att det här kommer att bli en sådan här sak som jag får äta upp tusen gånger om. Men vad var det man tyckte var besvärligt med bebisar egentligen? Dom ligger ju bara där och är hur gulliga som helst! Äter, sover, ler från öra till öra, gurglar lite och blinkar med ögonen mot en. Inte ett enda motargument så länge örat räcker.

Andra bullar är det ju med barn som passerat 1½-årsstrecket, när dom inte längre vill vara en till lags och gör allt för att göra livet så surt som möjligt för sina föräldrar. Varje uppmaning möts av ett trotsigt ”varför då??” eller ”Nähä, det tänker jag då verkligen inte göra!!”.

Bebisen: ”gaaah, guuuuh, gäääääh”.

Vilken väljer ni?

Annonser