Det här är ett mycket svårt inlägg att skriva. Jag har vänt och vridit på en mängd olika sätt att börja på utan att vara riktigt nöjd. Men hur som helst, here it goes.

Det handlar om barnen förstås. Och hur svårt det är att förhålla sig till det faktum att jag av någon outgrundlig anledning fått ynnesten att ha fått tre friska barn.

Jag borde känna odelad tacksamhet för detta, men det gör jag inte. Jag känner också en stor portion skuldkänslor. Det här är säkert ingenting som är unikt för mig, jag tror till och med att det finns ett uttryck för det i den psykologiska litteraturen. Jag vet att mina känslor är helt ologiska för varför ska jag känna mig skyldig för att jag fått friska barn när andra inte varit lika lyckligt lottade? Men känslorna består.

För varje dag som går ökar oron att även jag ska drabbas. Varför skulle jag vara immun liksom. Snart kommer det, snart får även vi erfara vad det innebär att ens barn inte är helt friskt.

Det är helt sjukt, jag vet. Ibland sitter jag och letar upp information om obotliga sjukdomar som kan drabba barnen, söker aktivt och läser bloggar där människor beskriver sin vardag med exempelvis ett cancersjukt barn. Jag behöver få utlopp för min oro och till viss del hjälper det att läsa och ta in så mycket information som möjligt om det otänkbara.

Om jag bara vet tillräckligt på förhand kanske det inte är lika jobbigt när det väl händer. För varför skulle just jag stå utanför?

Annonser