Fem veckor av oavbruten kontakt med mina älskade små barn är snart förbi. Men nu räcker det, jag räknar ner timmarna tills det är dags för dem att återgå till sina normala rutiner – dagis och skola. Att äta frukost på fem minuter och hälla i sig kaffet till ett ständigt sorl av barnröster är väl ok ett tag, men fem veckor räcker.

Jag längtar efter att läsa hela sportbilagan i DN utan avbrott, längtar efter en stunds reflektion. Längtar efter att nalla en godisbit ur köksskåpet utan att behöva smyga i mig den som en skugga i köket. Längtar efter lite ensamhet.

Jag till och med längtar efter att få kasta in en tvättmaskin utan medhjälpare som mest stjälper. Undrar hur länge den här känslan kommer att hålla i sig.

Annonser