I mer än halva livet har jag levt utan min mamma. I sexton år fick jag ha henne hos mig och de senaste arton åren fattas hon mig. De första åren var det outhärdligt för att jag behövde henne som ett barn behöver sin mamma. När jag själv blev mamma blev det outhärdligt för att mina barn behöver henne som sin mormor.

Jag kommer så väl ihåg den första årsdagen efter hennes död. När det första året hade passerat minns jag den totala förvåningen, besvikelsen och sorgen när jag insåg att det inte kändes det minsta mycket bättre. Hon fattades mig när hon gick bort och ett år senare var sorgen precis lika öronbedövande stark.

Min allra största oro är att mina barn ska råka ut för någonting. Min andra stora oro är att det ska hända mig någonting. Jag vill för allt i världen inte att de ska växa upp utan sin mamma. Hur försäkrar man sig om det?

Annonser