För några år sedan läste jag boken ”Det infantila samhället” av Carl Hamilton. Boken var en rejäl tankeställare och jag nickade igenkännande både för mig själv och omgivningens agerande.

Här är en sammanfattning som förlaget skrivit:

I Det infantila samhället gör samhällsdebattören Carl Hamilton en genomlysning av en fundamental förändring i vår syn på barn och vuxna.

Småflickor klär sig i stringtrosor, köper pushup-behå och sminkar sig innan de går till skolan. Tonårsidoler som Spice Girls och Britney Spears utnyttjar hämningslöst vuxenvärldens alla sexattribut och hävdar samtidigt att de står på flickornas sida.

Åldrande 40-talister flyr den vuxnes ansvar och styr ut sig i tonårskläder i en fåfäng jakt på evig ungdom. Barnläkare klagar över att dagens vuxna inte längre orkar säga ifrån. Vuxna vill vara tonåringar, barn tvingas vara vuxna.

Carl Hamilton näranalyserar några uppmärksammade rättsfall och visar hur rollerna barn-vuxen har bytt plats. Pappan som sparkar ihjäl sin treåriga styvson motiverar sin gärning som en bortskämd barnunge med att han ”blev arg”. Sonen hade bajsat på sig, sånt gör inte – en vuxen.

Lever vi i det infantila århundradet? I början av det förra seklet skrev Ellen Key pionjärverket Barnets århundrade, en hyllning till barndomen och en uppmaning att låta barnet utvecklas på sina egna villkor. I Det infantila samhället driver Carl Hamilton tesen att barndomen håller på att upplösas, parallellt med att föräldrarskapet eroderas.

Med utgångspunkt i mängder av uppseendeväckande exempel diskuterar Carl Hamilton tänkbara orsaker. Under resans gång undersöker han vår syn på barndom och vuxenliv, talar med psykologer, sociologer och kulturkritiker.

Slutligen ställer han samma fråga som många av dagens föräldrar: Vad kan vi göra som vuxna?

Annonser