I morgon börjar min förstfödda i skolans värld. Det är stort, mycket stort. Inte för barnet i fråga utan för hennes föräldrar. Jag tror ärligt talat att vi gör en större sak av det än vad hon gör.

Jag sitter här och tänker tillbaka på när hon föddes, när hon var bebis och hennes första stapplande steg över vardagsrumsgolvet. Hennes första ord, första gången jag lämnade henne på dagis och första gången hon gick hem till en kompis själv.

Vad hände med bebisen vi vyssjade till sömns och matade med potatispuré? Nu är hon en gänglig snart-sexåring som börjar skolan.

Tänk vad konstigt det är ändå. Hon har blivit 6 år äldre medan jag inte har blivit en dag äldre…
Livets mysterier.

Annonser