Ständigt går jag omkring med en känsla av att ligga steget efter. Mina personliga relationer är kraftigt negligerade och jag kan inte ens räkna på handens ena fingrar hur många telefonsamtal jag tvingats avbryta med ett ”Du jag måste gå nu, jag ringer dig!”. Men inte får jag någonsin tid att ringa upp igen. Trist.

Nästa vecka går vi förhoppningsvis in i ett normalläge igen vad gäller skola och dagis. Kanske tiden blir lite mindre knapp och jag får tid att vårda mina väninnor lite bättre då.

Jag har inte försvunnit från jordens yta, jag är bara helt överhopad med saker runt om mig just nu!

Annonser