När jag fick mitt första barn hade jag hållit i en bebis ungefär två gånger i hela mitt liv. Jag var livrädd för bebisar, såg inte den minsta tjusning i att gosa med dem. Aldrig bytt en blöja, aldrig suttit barnvakt. Helt totalt rudis på barn alltså. Sen kom vår förstfödda. Totalkaos!

Det tog säkert tre-fyra månader innan jag började få stil på saker och ting. Vi satt i vår kokong och jag kommer så väl ihåg att jag undrade var den där avstängningsknappen var. Vår bebis var sällan nöjd första månaderna i sitt liv. Magproblem, svårt att sova och dåligt fungerande amning som gjorde henne konstant hungrig.

När tvåan kom var ettan 2,5 år och livet rusade på i en väldigt snabb takt. Bebis nummer två var av en enklare sort och vi kom snabbare underfund om hur hon fungerade. Jag fick känslan av att det var tur att vi fick en till bebis så att man kunde skörda lite frukter av det jobbiga som hade varit. Men allting gick i ett och jag hann inte riktigt ta till vara på tiden. Dålig sömn och två barn som krävde sitt tog all energi.

Tredje gången gillt är det faktiskt ännu enklare att förstå sig på bebisen. Antingen är den här bebisen väldigt bra på att kommunicera, eller så har jag blivit betydligt bättre på att tolka hennes signaler. Mycket sällan står jag helt oförstående när hon skriker, även om det naturligtvis händer det också. Dessutom har jag stor hjälp av två storasyskon som när de inte är sysselsatta med att ta ihjäl varandra faktiskt kan hjälpa till med bebisen.

De sjunger sånger när bebisen tröttnat på att ligga själv på filten när mamma ska laga mat. De stoppar in nappen när bebisen skriker och de gör larviga konster och ljud så att bebisen kiknar av skratt. Aldrig har mamma och pappa lyckats locka fram de där riktiga skratten, de ljuden är förbehållna syskonen. Jag antar att det är så här det är att få barn med ganska långt mellanrum. En helt annan sak än att få dem tätt.

Annonser