Lillasyster har en mycket onyanserad personlighet. Hon har nämligen bara två känslolägen som hon växlar mellan. Antingen är hon så glad och sprudlande att hon nästan spricker och går omkring här hemma och sjunger, skrattar och är fullkomligt överlycklig.

Eller, är hon så arg så att hälften vore nog. När hon växlar går det på en microsekund och sen är allting bara pest. Mamma är duuuuuuuuuum, Storasyster är duuuuuuuuuuuuum och alla borde minsann ”Flytta härifråååååååååån!”. Allt hon har i händerna åker all världens väg och ilskan liksom pyser ut i varje por av hennes kropp.

Samtidigt är hon ju söt som socker och det går liksom inte ihop med den här arga personligheten hon har.

Hur var det nu, visst är det väl bara struntprat att barnen ärver ens gener och att det därför vore helt orimligt att någonting i barnens personlighetsdrag kan återfinnas hos en själv…? 😮

Annonser