Vet ni, jag tror faktiskt inte att jag skulle orka med fler barn. Tre räcker gott och väl. Det handlar inte om att det är jobbigt att gå upp på natten med små bebisar, eller att små trotsiga 3-åringar frestar på tålamodet. Nej när jag säger orkar menar jag bara den känslomässiga investeringen som man gör. 

För varje barn är det en viss mängd oro som ackumuleras och med tre barn är det den upparbetade mängden oro multiplicerat med tre. 

Ni som är föräldrar vet ju själva hur det är. Antingen oroar man sig om bebisen sover för mycket eller för lite. Äter barnet för lite eller för mycket? Har barnet tillräckligt många kompisar eller det kanske blir för mycket? Antalet aktiviteter kan ju vara för många, eller för få för att få tillräckligt mycket stimulans. Ständigt finns det små orosmoment som man kan gå och fundera sig gråhårig på.

Gör jag rätt, gör jag fel? Ska jag sätta tydligare gränser eller kanske jag är alldeles för sträng? Är jag för slapphänt med städningen, lär sig barnen att ta ansvar för sina saker här hemma? Vilka värderingar för jag över till mina barn? Är min världsbild den som jag vill förmedla eller kanske den bör revideras innan den går vidare en generation till?

Att vara förälder måste vara världens svåraste jobb.

Eller så tänker jag alldeles för mycket.

Annonser