You are currently browsing the category archive for the ‘Barnen’ category.

Vår bebis har slutat vara en sovbebis och är istället en vakenbebis. Visserligen en mycket nöjd och glad sådan men jag känner mig ändå lite snuvad på konfekten. Jag blev ju lovad en sovbebis liksom. 🙂

Hon vaknar vid 07:00 och håller sig vaken till 09. Sover därefter 30 minuter och nästa sovstund sker klockan 12. Om jag har riktigt tur sover hon en hel timma då. Sen kommer sista sovpasset framåt 17-snåret och då brukar det bli en tvåtimmarslur. Totalt ungefär 4 timmar dagtid.

Somnar för natten gör hon sällan före 22. Över ett helt dygn sover hon alltså inte mer än 13-14 timmar. Hon är alltså bara sex månader. Normalt/onormalt? Ja inte är det som dom tidigare bebisarna som bott hos oss inte.

Annonser

Först somnade det allra minsta barnet, klockan 20:37 för att vara exakt. Därefter somnade det största barnet, 20:56. Lillasyster som hade suttit utvisad på hallgolvet för att ha sjungit så många sånger att Storasyster inte kunde somna fick återvända till sovrummet klockan 21:05 och somnade kort därefter.

Nu har jag ungefär 60 minuter på mig att göra alla de där vuxensakerna som man måste göra när barnen har somnat. På min måndagkväll betyder det vika ungefär 15 kg tvätt. Plocka ur diskmaskinen, fylla diskmaskinen och torka av köksbordet. Plocka leksaker från samtliga golv i hela huset. Sist men inte minst, torka upp en halv flaska duschkräm ur duschkabinen och försiktigt skrapa bort en tub tandkräm från toalettgolvet. 

Livet är underbart, härliga tider.

Snorig och hostig bebis = usel sömn och bristande bloggmotivation

Jag fortsätter på samma tidsbriststema och berättar om familjens dopvanor. 

Storasyster döptes när hon var lite drygt 3 månader. Vi hade hyrt en stor festlokal och bjöd in vitt och brett både släkt och vänner.

Lillasyster döptes när hon var 6 månader gammal. Denna gång åkte vi till en helt annan del av Sverige och bjöd bara in de allra närmaste.

Lillan närmar sig halvårsstrecket med stormsteg och tror ni att vi har bokat något dop ännu? Rätt gissat-absolut inte. Min gissning är att Lillan kommer att kunna gå fram till prästen och dopfunten själv och hälla vatten över skallen när det är dags för dop. 

Eller finns det dopkonsulter som kan åta sig allt arbete?

Som jag skrev tidigare var Storasyster på Halloweenfest i fredags. När hon kom hem framåt 19-snåret hade hon med sig världens största påse med godis. Vi pratar kilo här alltså. Jag tänkte lite snabbt att det var värst vad festarrangörerna hade slagit på stort – bjuda varje unge i klassen (typ 20 stycken) på ett kilo godis känns ju lite sådär… desperat…?

Några frågor senare stod det dock klart för mig att den enda som hade gått hem med så mycket godis den kvällen var Storasyster. Hon hade helt sonika frågat mamman som ordnat festen om hon kunde få lite godis att ta med sig hem, hennes Lillasyster är nämligen lite ledsen för att hon inte var bjuden på festen. Genom att ta hem lite godis till henne (läs: framför allt till Storasyster själv) blir hon lite gladare.

Jag vet ärligt talat inte om jag ska vara stolt eller orolig. 🙂 

Raffinerat är det enda ord jag kommer på.

Igår var Storasyster bjuden på ett Halloweenparty på kvällen. För att underlätta logistiken i vardagen plockade jag med mig hennes kompis från skolan och hade två små vampyrhäxor att ta hand om innan det var dags att skjutsa till festen. Vi hade en trevlig middag tillsammans och när jag ska plocka undan tallrikarna hör jag Storasysters kompis säga

”Jag och XXX (en annan tjej i klassen) ska börja träna för att vi vill bli smala”

Jag tappade nästan glaset i golvet på väg ner med huvudet i diskmaskinen. Här sitter alltså en liten 6-årig tjej i mitt kök och berättar att hon ska börja träna för att samhällets ideal är att alla måste vara smala.

*Ångest*

När den första chocken har lagt sig säger jag någonting i stil med att träning är jättebra för kroppen och att man måste äta ordentligt för att växa och bli större. Svammel svammel.

På kvällen pratade jag med barnets mamma i telefon och berättade vad som hänt på middagen. Hon bekräftade mina värsta farhågor då hon sa att dom ofta brukar prata om att mamma borde börja träna, mamma skulle vilja vara lite smalare, mamma är tjock osv osv. Helt öppet inför barnen. Det var dagens andra chockögonblick.

Jag trodde i min enfald att alla föräldrar tog sitt ansvar och höll sina vuxenproblem för sig själva utan att influera barnen i sina ideal. Ge mig en enda sund anledning till att man ska prata om vikt och viktproblem inför sina barn?? Förstår man inte att barn inte gör som man säger, de gör som man gör? Vill man verkligen att ens döttrar ska börja banta innan de ens har börjat första klass?? 

Hemma hos oss är det absolut förbjudet att prata om sina egna tillkortakommanden inför barnen. Hur ful och tjock jag än känner mig vissa dagar skulle jag aldrig någonsin prata om det inför mina barn. Om jag visar att jag inte tycker om mig själv, hur ska barnen lära sig att älska sig själva? 

Att ge mina barn en bra självkänsla är mitt huvudsakliga mål som förälder. Det är för mig en gåta hur detta ska kunna ske samtidigt som man talar om att man inte duger om man inte är smal.

Eller vad tycker ni, lider jag av moralpanik?

Den här hittade jag inne hos Jojo Falk. Känner ni igen er?

Inskolningsdagarna är avklarade och den första lämningen/hämtningen är genomförd. Mina spontana reaktioner är mycket positiva och det känns väldigt bra i mammahjärtat. Dessutom har mina förväntningar på förskolan och dess pedagoger vida överträffats och jag har upptäckt en hel del bonusfaktorer som vi inte hade en aning om när vi tackade ja till den här platsen.

För det första är pedagogerna väldigt ”Montessoriga” i sitt förhållningssätt till barnen. Som tidigare förälder på ett föräldrakooperativ med Montessoriinriktning känns det väldigt tryggt att känna igen sig. Ett exempel på Montessorikänslan på avdelningen är att alla barns klädhängare är satta på en låg höjd så att barnen själva kan hänga upp sina ytterkläder.

Ett annat handlar om attityden till barns egen förmåga att klara av saker. När barnen ska gå ut låter pedagogerna dem först försöka själva att ta på sig overaller och vantar innan de är där och hjälper till. Samma sak när de leker på gården, om ett barn ber om hjälp att ta sig upp på en klätterställning avvaktar personalen och försöker uppmuntra barnet att försöka själv en gång. Det här helt i linje med mitt eget föräldraskap och det känns bra att även förskolan använder samma metodik.

En annan bonus är den lilla inhägnade gården precis utanför kapprummet. När alla ska gå ut kan barnen så fort de klätt på sig själva öppna dörren till gården och slippa stå och svettas i kapprummet medan kompisarna klär på sig. Det är stora fönster ut mot den lilla inhägnade lekplatsen så ingen är utom uppsikt. 

Dessutom är de tre pedagogerna på avdelningen lite äldre och har utflugna barn. De har alla mycket och lång erfarenhet av egna barn och barn på förskola. Det känns tryggt. 

Lekparken på bilden har ingenting med texten att göra.

– I morgon kommer varken mamma eller pappa att vara med dig på förskolan, jag lämnar dig precis som vanligt och säger hej då.

– Va!!? Vad skönt att slippa er.

Jag fick en intressant kommentar som jag tänkte svara på som ett eget inlägg.

”Sen en helt annan sak, du vet ju hur jag kämpar och att allt är tungt ibland – och vi har ett barn… så tänker jag på dig. TRE!!! Hur kan jag klaga liksom. Hur överlever man med tre barn?”

Ja du Emma (och för er andra som undrar också förstås), hur överlever man med tre barn? Saken är den att det gör man ju inte. Ibland. Jag har också mina stunder då allt bara är kaos och jag fantiserar om att lägga upp barnen på Blocket. 

Men en stor skillnad på att ha ett barn och att ha tre barn är att med det första barnet är allting nytt. Precis varje dag med sin första bebis är någonting man aldrig upplevt förut. Den första förkylningen, första smakisen, första vällingen och när de blivit lite äldre första potträningen, första inskolningen och första gången man skjutsar barnet till en kompis för att leka. Allt sker för första gången och det är självklart att det är nytt och spännande, men också till stor del skrämmande och väldigt jobbigt och svårt många gånger. 

Jag upplever också en massa första-gången varje dag, men med en 6-åring numera. Och med en 6-åring kan man resonera och ställa frågor till. Hon svarar och vi lär oss tillsammans varje dag. 

Så för att återkomma till din fråga igen med ett lite mer nyanserat svar. Hur överlever man med tre barn? Jo man gör det för att barn blir enklare att ha att göra med ju äldre de blir. Allt det där man upplevde för första gången kommer aldrig igen med andra (och tredje) bebisen. Det blir helt enkelt aldrig lika svårt igen. 

Och när trean kommer har ju ettan och tvåan fullt upp med att försöka ta ihjäl varandra så då har man ju ganska mycket tid över att ta hand om bebisen i lugn och ro.

Hur får man bort ungefär en halv tub Inotyolkräm från tre barnklänningar i skirt material som bara tål handtvätt? Och på tapeter? 

Jag upprepar samtidigt min fråga om i vilken ålder barn slutar kleta ut tandkräm, hudkräm och nu tydligen då Inotyolkräm på precis allt i hela huset?

Visst är det ett sunt föräldraskap att planera för att skicka fakturor på barnens 18-årsdag där samtliga saker i hemmet som förstörts under uppväxten ska ersättas?? Jag bara undrar.

Idag var det dags för första inskolningsdagen på nya förskolan. Med två barn i förskoleåldern och med några dagisbyten i bagaget är jag en ganska rutinerad inskolningsförälder. Den här gången var det dock första gången jag varit delaktig i en sk föräldraaktiv inskolning. Istället för två eller tre veckors långsam upptrappning med kortare lämningar är man istället med barnet i tre heldagar.

Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till konceptet för några år sedan när en väninna berättade att hennes son skulle skolas in enligt den här relativt nya metoden. Som förälder på en Montessoriförskola där allt skulle ta så lång tid som möjligt och gärna tre eller fyra veckor för barnets bästa hade jag svårt att se utanför mitt eget perspektiv. 

Efter att ha följt väninnans inskolning och både läst och hört om det på annat håll har jag totalt ändrat uppfattning. Och efter att själv varit med på första inskolningsdagen är jag ännu mer övertygad om att det finns fördelar med den föräldraaktiva inskolningen. Bara en sådan sak som att man lär sig namnen på alla barnets kompisar och får en personlig kontakt med alla barn och pedagoger som ska dela barnets vardagar framöver.

För den som vill läsa mer om föräldraaktiv inskolning kan ni klicka här http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article3639631.ab.

Säg hej till publiken!

Det är synd att man inte blir mindre orolig ju fler barn man har. Tyvärr verkar det vara precis tvärtom. Lillan har som sagt blivit rejält förkyld. Hon hostar och hostar och när hon blir riktigt upprörd låter det som att hon har svårt att dra in ordentligt med luft i lungorna. 

Om jag vore en coolare trebarnsmamma kanske jag luttrat skulle luta mig tillbaka i soffan och tänka att det snart går över. Men eftersom jag verkar bli oroligare med åren har jag hunnit både ringa sjukvårdsupplysningen och i min fantasi redan planerat för eventuell bilresa till barnakuten. 

Och det här är på grund av en vanlig hederlig bondförkylning med hosta.

Jag törs inte ens tänka på vad jag skulle ta mig till om något av barnen faktiskt drabbades av någonting som skulle kunna vara i närheten av farligt. Brrrrr.

Att ha stora barn hemma ställer lite högre krav på aktiviteterna varje dag. 3,5-åringar låter sig liksom inte roas lika lätt av ett stort gult gosedjur som små bebisar gör. En dag bestämde jag därför att vi skulle baka bullar och jag skulle inte bli sådär vuxet superstressad när mjölet yr och degen flyger omkring.

Lillasyster tog uppgiften på största allvar och hon visade sig vara en alldeles perfekt bagardam. Vi fick ihop två plåtar med kanelbullar med mandelmassa och två av bullarna gjorde hon alldeles på egen hand. 

Är det verkligen normalt att små 4-månadersbebisar somnar klockan 22 varje kväll? 😮

I morse berättade vi för Lillasyster att hon ska börja på en ny förskola. Ni anar inte vilken tyngd som släppte från mina axlar när hennes första reaktion var spontant positiv. Hon började direkt prata om hennes favoritfröken som slutade i augusti och hennes bästis som slutade i juni. 

”Och nu ska jag sluta!” säger hon med världens största leende på läpparna. 

Åh vad det värmde gott i mammahjärtat.

Roligast just nu är familjens skrivare med möjlighet att även kopiera. Båda storbarnen står på kö och vill duplicera alla sina teckningar, ungefär hundra gånger. Jag slits mellan att avsluta projektet av hänsyn till skrivarens väl och ve, och att låta dem fortsätta med sina tindrande ögon när de ser att papperet kommer ut. 

Nåväl, vad är väl lite slöseri på skrivarbläck mot glada barn.

Lillasyster börjar på en ny förskola om två veckor. Det känns bra att ha kommit fram till ett beslut. Nu kör vi på det här, allt annat än den nuvarande situationen är ett steg i rätt riktning. 

Problemen är för komplexa för att gå in på här på bloggen. Men jag kan säga att ”ha is i magen” och ”vänta och se” är ingenting en luttrad trebarnsmamma nöjer sig med. Mitt barn ska inte vänta ut en ohållbar situation och vi föräldrar ska inte hoppas på det bästa. Inte när ett mycket bra alternativ finns inom räckhåll.

Den här situationen har dock lärt mig en sak som jag tar med mig i framtiden. Det finns ingen som bryr sig så mycket om mitt barn som jag och barnets pappa. Om man tror att andra människor ska göra sitt yttersta för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt har man helt fel.

Vet ni, jag tror faktiskt inte att jag skulle orka med fler barn. Tre räcker gott och väl. Det handlar inte om att det är jobbigt att gå upp på natten med små bebisar, eller att små trotsiga 3-åringar frestar på tålamodet. Nej när jag säger orkar menar jag bara den känslomässiga investeringen som man gör. 

För varje barn är det en viss mängd oro som ackumuleras och med tre barn är det den upparbetade mängden oro multiplicerat med tre. 

Ni som är föräldrar vet ju själva hur det är. Antingen oroar man sig om bebisen sover för mycket eller för lite. Äter barnet för lite eller för mycket? Har barnet tillräckligt många kompisar eller det kanske blir för mycket? Antalet aktiviteter kan ju vara för många, eller för få för att få tillräckligt mycket stimulans. Ständigt finns det små orosmoment som man kan gå och fundera sig gråhårig på.

Gör jag rätt, gör jag fel? Ska jag sätta tydligare gränser eller kanske jag är alldeles för sträng? Är jag för slapphänt med städningen, lär sig barnen att ta ansvar för sina saker här hemma? Vilka värderingar för jag över till mina barn? Är min världsbild den som jag vill förmedla eller kanske den bör revideras innan den går vidare en generation till?

Att vara förälder måste vara världens svåraste jobb.

Eller så tänker jag alldeles för mycket.

Överst på min önskelista står just nu en kristallkula som man kan se in i framtiden med. Hur blir det för Lillasyster om vi byter dagis, hur kommer det att vara för henne om hon går kvar? 

Finns det några kristallkulor på Tradera?

Det här kom min äldsta dotter hem med i förra veckan, en liten egenhändigt tillverkad bok. En intressant detalj är att boken börjar på vad vi vuxna brukar kalla baksidan och går därefter i motsatt riktning. Det är så coolt att observera en kreativ process som inte är bunden av vuxenvärldens alla konventioner.

Nåväl, här är boken – första tryckningen har skett utan hjälp av Vulkan eller andra förläggare. 

Det står ”Början” på vanlig vuxensvenska.

”Det var en gång en liten fågelunge”

”Som inte kunde sjunga”

”Den hette Bianca och en dag så lärde sig Bianca att sjunga. Snipp snapp snut, nu är sagan slut”

”Katt. Slut”

Jag har ett förflutet i föreningslivet. Så fort jag varit medlem i en förening har jag alltid sett till att ta plats i den ideella styrelsen. Alltid. Det finns ett tidigare inlägg om detta också.

När jag var föräldraledig med Lillasyster peakade mitt engagemang då jag var styrelsemedlem i Storasysters föräldrakooperativ med allt vad det innebar. Ständiga möten, protokollskrivande, jobba med förskolans marknadsföring, ringa känsliga samtal till föräldrar och anställd personal och så vidare.

Efter två års styrelsetjänst var jag så trött på engagemanget att jag bestämde mig för att aldrig bli sådär engagerad igen. Visst, jag kan gå på ett föräldramöte eller två, men aldrig lägga ned min själ och hjärta i det någon fler gång.

Men nu när Storasyster börjat skolan finns det ju stora lockelser för den som har svårt att hålla sig i styr. Skolråd, föräldraråd, elevråd och allt vad det nu heter. Jag lovade mig själv att inte vandra den vägen igen.

Men vad tror ni händer när Storasysters fröken frågar mig? Vad händer när man frågar en alkoholist om hon vill ha en drink före maten? Hur reagerar någon som svultit i tre månader när man frågar om dom vill ha lite mat?

– Igelkotten, skulle du kunna tänka dig att vara förskoleklassens föräldrarepresentant på Skolrådet i morgon kväll?

– Javisst, självklart, kul! 

Så nu sitter jag här som förskoleklassens föräldrarepresentant och har precis deltagit i mitt första Skolråd.

Gaaaaah!

I vilken ålder slutar barn att trycka ut hela tandkrämstuben på en tidning intill tvättstället, rycka tofsarna av prydnadskuddarna i vardagsrummet och måla små teckningar på skrivbordet?

Jag bara undrar.

Lillan har lärt sig att vända från rygg till mage. Hon börjar bli riktigt snabb också. Problemet är att hon inte lärt sig att vända tillbaka och det tar inte mer än några sekunder innan hon ångrar sig. Först kämpar hon för att komma runt, några sekunder senare i magläge har hon ångrat sig. Detta resulterar i förtvivlade små protester och jag måste snabbt komma till undsättning innan de små protesterna övergår till stora.

Det är ungefär som att titta på en skalbagge på rygg, fast tvärtom.

Det är himla tur att man bara förväntas ha barnkalas en gång per år och barn.

*pustar ut efter två timmars fullt ös medvetslös med 8 sexåringar*

Vad gör man med en bebis som fyller 4 månader på lördag och som tror att hon inte behöver sova? Vilken faaaaas är det man går igenom vid 4 månader och vad gör man för att inte bli helt vansinnig? 

Lillan har sedan förra helgen lagt sig till med den fula ovanan att aldrig sova mer än 30 minuter i streck dagtid och vara om möjligt ännu svårare att söva än förut. Nu duger absolut ingenting annat än bilstolen och en rullande bil, eller att ligga tätt intill i sängen. 

Nu är klockan 22 och en övertrött bebis bara vägrar, vägrar, vägrar att somna för natten. 

Vad göra!?

Nu har Lillan sovit från 18:30 och nu är klockan 23:00. Jag borde känna mig väldigt nöjd och belåten med detta, men istället blir jag orolig över att hon sover så länge…
Aldrig kan man bara gilla läget och stå över oron. Typiskt.

…stora barn, stora bekymmer.

– Mamma, alla tjejer i klassen har hål i öronen utom jag!!

– Men det där är väl inte riktigt sant, jag vet ju minst två flickor som inte har hål i öronen

– Men mamma, jag VILL också ha hål i öronen!

Vad säger man, var gör man? Själv tog jag hål i öronen när jag var ungefär 8-9 år tror jag. Innan jag hade börjat högstadiet hade jag tre hål i vardera öra…

Hur är det idag, när är det ok att säga ja till att ta hål i öronen??

Bara några dagar efter mitt inlägg om kedjebrev dök det upp ett riktigt i brevlådan!!

”Hej,

Detta är en klistermärkesklubb. Om du vill vara med ska du skicka ett ark med klistermärken till den som står överst på listan (det namnet stryker du sedan). Därefter skickar du detta brev med ett ark klistermärken till 4 st kompisar.

I ditt brev till dina kompisar ska den som nu står som nummer 2 här nedan, flyttas upp till nummer 1 och ditt eget namn och adress ska stå som nummer 2.

Kan du inte skicka vidare det här brevet inom 7 dagar eller om du inte vill vara med i klubben, var snäll och returnera brevet till avsändaren. Avsändaren kan då skicka brevet till någon annan så att alla som vill vara med får sina klistermärken.

Om du vill vara med så får du inom 2 veckor många ark av fina klistermärken. Kom ihåg att titta i brevlådan varje dag!

PS. Till föräldrarna: Även om ni är stressade – så ta er tid med detta. Alla tycker att det är så roligt att få brev och klistermärken med posten. DS.


1. Namn och adress


2. Namn och adress


Hälsningar från”

 

Vad coolt, det finns på riktigt!!

Mest lästa inlägg idag

Arkiv