You are currently browsing the category archive for the ‘Barnen’ category.

Det här citatet läste jag inne hos Fru S och det är en så klockren beskrivning av vad föräldraskapet innebär:

”När man fått barn kommer ens hjärta för alltid springa utanför kroppen”

Annonser

”De otroliga åren”, eller
”Vad i helvete ska vi ta oss till när den goa 2-åringen förvandlats till ett trotsmonster”.

Saxat från min favorit-bokhandel Adlibris:

En handledning i problemlösning för föräldrar till barn mellan tre och åtta år.

Boken riktar sig både till föräldrar och till personer som arbetar med barn professionellt, t ex förskollärare, socialpedagoger, socionomer och psykologer.
Den är en
praktisk handledning, med exempel på vardagliga problemsituationer och bekymmer, och förslag på hur de kan hanteras. Titeln syftar på hur betydelsefulla åren i förskoleåldern är. Under de åren lär sig barn otroligt mycket på alla områden – motoriskt, kognitivt och socialt. Ibland blir man förstummad över hur mycket barn kan lära sig på så kort tid. 
Metoden är utvecklad under de många år som författaren har ägnat sig åt barn med beteendeproblem. Den bygger på social inlärningsteori som i korthet innebär att våra beteenden lärs in i samspel med andra människor, genom att önskvärt beteende belönas och oönskat beteende ignoreras. Vetenskaplig forskning visar att arbete med barn enligt denna metod är framgångsrikt. De otroliga åren har fått stor internationell uppmärksamhet och ligger till grund för mängder av studiecirklar och föräldrautbildningar.

Trotsboken av Malin Alfvén i all ära, men den här boken är strået vassare. Trotsboken ger en viss tröst i mörkret genom att belysa att alla andra har det likadant och det är helt normalt. Men De otroliga åren ger verktyg och praktiskt stöd för att hantera trotset. Rekommenderas varmt.

Jag tjuvlyssnar på dialogen mellan två 6-åriga tjejer som leker i vardagsrummet. 

Med lite skräckblandad förtjusning konstaterar jag att dom diskuterar vilka som är snygga, vilka dom är kära i och huruvida den och den gjorde rätt som sprang runt och pussade på tjejerna idag. Den ena flickan är lite småkär i en pojke i klassen, den andra flickan skulle vilja att en av pojkarna pussade på henne istället för på en annan. 

Jisses, det här med att barnen blir äldre och äldre kommer bara bli svårare och svårare.
Måtte dom inte få sina små hjärtan krossade på bra länge.

Ja tiden går och det märks verkligen på Lillasyster. 3 år och 9 månader gammal närmar hon sig den lite lugnare 4-årsåldern och ingen är tacksammare än jag och hennes pappa. 

Igår fick hon för första gången följa med en kompis hem från förskolan och hon hade gått och laddat hela helgen för denna spännande upplevelse. När kompisens mamma kom innanför grindarna var hon först på plats och ropade glatt ”Heeeeej XXX:s mamma och XXX:s lillebror!! Idag ska jag följa med er hem!!!”

Snabbt på med skor och jacka och så lunkade dom iväg allihopa. När jag kom till kompisens hus en timme senare var det inte direkt glada miner på lilltjejen. ”GÅ HEM! Jag och XXX leker nu.”

Tog en kaffekopp i köket med kompisens mamma istället och det blev en väldigt trevlig eftermiddag.

Liten blir större, och det märks.

Visst är hon både liten och naggande god!
Nära 6 kg pure love. 

Så här såg den ut, fjärilstårtan som 6-åringen beställde.
Åh vad jag är kreativ!

Tårtbotten är skuren på mitten och sedan vänd. Simsalabim – fjäril! 

Det är så tyst här hemma att jag måste sätta på radion för att inte bli helt skräckslagen.

– Mamma är det sant att farmor är i molnen?

   *mamma tänker febrilt*

– Aha… nej vännen, farmor är inte i molnen hon är ju hemma hos sig. Men du kanske menar att mormor är i himlen?

   *3-åringen rynkar på pannan och tänker så det knakar*

– Ja, det var det jag menade… är det sant att mormor är i himlen?

– Ja det kan man säga.

– Men hur kommer hon ner då??

Idag firar vi födelsedagen av världens mysigaste 6-åring. 

Tänk att jag har varit mamma i sex år och tänk att jag fick bli mamma åt just den här lilla tjejen. Min stora tjej är den varmaste och mest omtänksamma du kan hitta. Hon är smart, hon har humor och hon är väldigt modig. Hon älskar att pyssla och spela på datorn, när hon inte softar framför en bra film. 

Grattis älskling, mamma älskar dig!

En sån här ska jag investera i när Lillan börjar krypa. Förstå hur bra det måste vara att få hjälp med dammtorkningen, varje dag dessutom. Vi kommer att ha världens renaste hus om Lillan blir minst lika aktiv som de tidigare kryparna vi har haft här hemma.

En mamma på dagis frågade mig i förbifarten om jag brukade föna Lillasysters hår varje morgon.

Vet inte varför hon undrade det… hon har väl ett helt normalt hår för en 3-åring… eller?

Så var det dags för Lillans andra förkylning, nu som tremånadersbebis. Men varifrån kommer förkylningsbasiluskerna??? Inte en snorig storasyster så långt ögat kan nå och friska föräldrar också för den delen. Jag kan acceptera sjukdomar som kommer inifrån hemmets trygga vrå, men nej nej nej, inga konstiga utifrånbaciller nu!!

Hur skulle ni helst tillbringa en ledig söndag med familjen? Det är visserligen ganska grått och trist väder, men alla är pigga och glada. Jag ska göra det lite enklare för er och ta fram två olika scenarier:

1. En härlig söndagspromenad i skogen letandes svamp.

2. På Huddingeakuten med Lillasyster som svalt en pärla som vi befarade hade åkt ned i lungorna istället för i magsäcken.

Lillasyster fick en Transformersgubbe igår när tandfen hade varit och hälsat på hos Storasyster. Hon blev helt överlycklig och satte sig en lång stund och fipplade med den på sitt rum. Sen kommer hon ner till mig och frågar:

– Mamma, visst får väl tjejer visst leka med sådana här?

3,5 år gammal och redan är hon så medveten om vad som förväntas av henne som flicka. Och inte är det att gilla Transformersgubbar.

Lillasyster har en mycket onyanserad personlighet. Hon har nämligen bara två känslolägen som hon växlar mellan. Antingen är hon så glad och sprudlande att hon nästan spricker och går omkring här hemma och sjunger, skrattar och är fullkomligt överlycklig.

Eller, är hon så arg så att hälften vore nog. När hon växlar går det på en microsekund och sen är allting bara pest. Mamma är duuuuuuuuuum, Storasyster är duuuuuuuuuuuuum och alla borde minsann ”Flytta härifråååååååååån!”. Allt hon har i händerna åker all världens väg och ilskan liksom pyser ut i varje por av hennes kropp.

Samtidigt är hon ju söt som socker och det går liksom inte ihop med den här arga personligheten hon har.

Hur var det nu, visst är det väl bara struntprat att barnen ärver ens gener och att det därför vore helt orimligt att någonting i barnens personlighetsdrag kan återfinnas hos en själv…? 😮

Igår var vi på vinprovning jag och maken tillsammans med några vänner. De stora barnen var hos farmor och den lilla filuren fick följa med mamma och pappa ut på äventyr. Jag hade räknat ut det så fiffigt att Lillan skulle vara vaken några timmar omkring middagsdags och sen skulle hon slockna som ett ljus klockan 19 då provningen började.

Mycket riktigt somnade hon enligt plan prick klockan 19 då dörrarna till lokalen slogs upp och vi slog oss ned vid bordet. Yes, vilken härligt kontinental och cool mamma jag är tänkte jag. I ungefär 30 minuter då det lilla underverket vaknade.

Halvvägs in på tredje smakprovet satt jag då där med en 3-månadersbebis i famnen, fem fulla vinglas på bordet framför mig och ett härligt gäng glada medprovare omkring mig. Just då började jag känna mig som världens sämsta mamma som drar ut sitt spädbarn i natten för att girigt dricka vin i glada vänners lag.

En bajsblöja och lite flaskmat senare var jag tillbaka vid bordet igen och då hade jag helt plötsligt världens gladaste bebis att ta hand om. Hon höll låda så det stod härliga till. Varje gång kursledaren skulle förklara någonting mycket speciellt i vinets karaktär som var värt att notera höjde Lillan sin lilla stämma och överröstade männen med en faslig mängd glada ”aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah”, ”äääääääääääääääääääh”, ”öööööööööööööööööööh” och ”häääääääääääääääääääääh”.

Så fortsatte kvällen tills det var dags att avsluta. Då var det inte någon idé att vara vaken och prata längre, alla skulle ju ändå gå hem tänkte Lillan och somnade.

– Vad gjorde ni på skolan idag då?

– Idag lekte vi staa wåås, jag var prinsessan Leia. X var Lok och Y var Dart Vejder. Z ville helst vara Artodito, men då sa Å att han skulle vara ett rymdmonster istället.

– Jaha, det låter ju som att ni haft en rolig dag då.

– Ja, fast i morgon hoppas jag att jag får vara Lok istället, det var lite tråkigt i slottet innan dom kom och räddade mig.

Idag sa Lillasyster högt och ljudligt ”Jävlar!” när hon inte lyckades ta på sig strumporna på första försöket.

Hmmm jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Kan jag hävda att ”barn gör inte som du säger, de gör som du gör” är ett uttryck som inte stämmer hemma hos oss? Eller är det bara att bita i det sura äpplet och konstatera att mitt språkbruk kunde vara betydligt mera rosenrött…

😮

När jag fick mitt första barn hade jag hållit i en bebis ungefär två gånger i hela mitt liv. Jag var livrädd för bebisar, såg inte den minsta tjusning i att gosa med dem. Aldrig bytt en blöja, aldrig suttit barnvakt. Helt totalt rudis på barn alltså. Sen kom vår förstfödda. Totalkaos!

Det tog säkert tre-fyra månader innan jag började få stil på saker och ting. Vi satt i vår kokong och jag kommer så väl ihåg att jag undrade var den där avstängningsknappen var. Vår bebis var sällan nöjd första månaderna i sitt liv. Magproblem, svårt att sova och dåligt fungerande amning som gjorde henne konstant hungrig.

När tvåan kom var ettan 2,5 år och livet rusade på i en väldigt snabb takt. Bebis nummer två var av en enklare sort och vi kom snabbare underfund om hur hon fungerade. Jag fick känslan av att det var tur att vi fick en till bebis så att man kunde skörda lite frukter av det jobbiga som hade varit. Men allting gick i ett och jag hann inte riktigt ta till vara på tiden. Dålig sömn och två barn som krävde sitt tog all energi.

Tredje gången gillt är det faktiskt ännu enklare att förstå sig på bebisen. Antingen är den här bebisen väldigt bra på att kommunicera, eller så har jag blivit betydligt bättre på att tolka hennes signaler. Mycket sällan står jag helt oförstående när hon skriker, även om det naturligtvis händer det också. Dessutom har jag stor hjälp av två storasyskon som när de inte är sysselsatta med att ta ihjäl varandra faktiskt kan hjälpa till med bebisen.

De sjunger sånger när bebisen tröttnat på att ligga själv på filten när mamma ska laga mat. De stoppar in nappen när bebisen skriker och de gör larviga konster och ljud så att bebisen kiknar av skratt. Aldrig har mamma och pappa lyckats locka fram de där riktiga skratten, de ljuden är förbehållna syskonen. Jag antar att det är så här det är att få barn med ganska långt mellanrum. En helt annan sak än att få dem tätt.

I morgon börjar min förstfödda i skolans värld. Det är stort, mycket stort. Inte för barnet i fråga utan för hennes föräldrar. Jag tror ärligt talat att vi gör en större sak av det än vad hon gör.

Jag sitter här och tänker tillbaka på när hon föddes, när hon var bebis och hennes första stapplande steg över vardagsrumsgolvet. Hennes första ord, första gången jag lämnade henne på dagis och första gången hon gick hem till en kompis själv.

Vad hände med bebisen vi vyssjade till sömns och matade med potatispuré? Nu är hon en gänglig snart-sexåring som börjar skolan.

Tänk vad konstigt det är ändå. Hon har blivit 6 år äldre medan jag inte har blivit en dag äldre…
Livets mysterier.

Det är tyst som i graven här hemma och det börjar kännas riktigt spöklikt. Lillasyster har äntligen fått sin vilja igenom och får sova över hos farmor alldeles själv. Två dygn utan en liten sprudlande aktiv 3,5-åring har satt sina spår här hemma vill jag lova.

Helt utan avbrott kunde jag röja både i köket, vardagsrummet och sovrummet på under två timmar. En aktivitet som vanligtvis tar i runda slängor tre veckor. Helt otroligt.

Men hur lugnt och skönt det än är att vara utan henne en stund så längtar man ändå efter den friska fläkt hon är här hemma. Jag längtar efter hennes sprudlande ”goooo-mojjon mamma!!!” klockan 6:10 varje morgon. Eller förrästen jag ljög, jag önskar faktiskt att hon skulle sova lite längre. Fast idag när vi fått rejäl sovmorgon hela familjen känns det som om 06:10 är helt ok.

Nog för att dagisbarn alltid är sjuka, men jag hade inte förväntat mig att Lillasyster skulle drabbas av en febertopp bara tre dagar in på terminen. Hoppas inte att det är början på en ny trend.

Bebis klarade sig med ett litet nedslag för torr hud, men i övrigt gick hon igenom utan anmärkningar. Det är betydligt roligare på bebisbesiktningen än på bilbesiktningen.

Åh vad det är underbart med barn!! Det är så fantastiskt att jag tror att jag hoppar högt av lycka. Som till exempel idag, härliga tider. Vid mellanmålet lyckades Lillasyster med konststycket att äta körsbär med hela ansiktet, magen och händerna. Innan jag hann blinka hade hon sprungit ut i vardagsrummet och tagit både på den kritvita väggen, ullmattan och den beiga vardagsrumssoffan.

Jag går iväg för att hämta rengöringsgrejer och lagom till att jag är tillbaka igen har hon hällt jord i Storasysters grod-akvarium. Det var i och för sig en god gärning, men jag kan lova att Storasyster inte tog det lika bra som grodan som helt plötsligt fick smaka på friheten med jord i munnen.

Medan jag tröstar Storasyster bestämmer sig Lillasyster för att göra ett vattenexperiment i köket. Innan jag hunnit torka upp allt körsbär i vardagsrummet har vi en mindre sjö nedanför diskbänken och diskmedel i små strängar som ringlar sig som gröna ormar längs med köksbänken.

Jag säger bara gaaaaaaaaaaaaah!

Storasyster är inne i en period då allt i naturen är väldigt spännande. Just nu finns det lämpligt nog också väldigt gott om pyttesmå grodor i vår trädgård. Det senaste projektet är därför ett grod-akvarium.

Det hela är väldigt självförklarande. Man tar en lämplig plastburk från köket och fyller med vatten. Sen placerar man den av skräck paralyserade grodan i burken och tittar sen på den. Det fullkomligt lyser ångest i grodans ögon och jag klarar inte av att se det. Därför brukar jag med jämna mellanrum gå och släppa ut den stackars grodan till friheten igen. Naturligtvis när ingen ser.

– Mamma, vet du vad!!? Min groda har rymt igen!!!

– Nämen, har den rymt igen… det var ju väldigt märkligt… kanske den fick hemlängtan?

– Ja den fick nog hemlängtan, så var det nog. Då får jag springa hem till den och ta tillbaka den igen. Den bor ju här nu, någon gång måste den väl lära sig.

Idag bråkade mina barn så mycket på ICA Maxi att omgivningen reagerade. Farbröder, tanter, mammor och anställda sa till mina barn att de borde sluta klösa ögonen ur varandra och kramas istället.

Pinsamhet har fått en helt ny dimension.

Som ni kanske redan läst i inlägget om trebarnslivet ägnar man delar av dagen som trebarnsmamma till att gömma sig från barnen. Faktum är att jag inte bara gömmer mig själv, jag försöker också gömma bebisen stora delar av dagen.

Storasystrarna är hopplösa på att ge den lilla uppmärksamhet. För det mesta är det väldigt praktiskt att ha två små medhjälpare av vilka man kan få hjälp att ge nappen, sjunga en sång eller hålla en stund i flaskan när det är matdags. Men det finns andra tillfällen då det inte passar lika bra att ha full rulle runtomkring. Som till exempel när det ska sovas, eller när Lillan sover.

Då gömmer jag henne helt enkelt.
Det gäller bara att komma ihåg var man gömt undan henne, annars blir det lite bekymmersamt.

Ikväll efter Bolibompa fick jag och Storasyster uppleva en riktig höjdare. Jag visste ju redan förut att Storasyster förmodligen skulle bli den första att locka fram de där riktiga skratten hos Lillan. Men att det skulle ske redan på hennes tvåmånadersdag var lite mer otippat.

Lillan var mätt, glad och lite fnittrig sådär i största allmänhet. Då tar Storastyster Lillans fötter i vardera hand och börjar sjunga en liten nonsenssång. Samtidigt gungar hon fötterna upp och ner i takt med sången. Det ser så roligt ut att jag börjar skratta och det gör Storasyster också. Då ville ju inte Lillan vara sämre så hon sätter igång hon med.

Och vad jag hade glömt bort dessa skratt!! Vilken underbar känsla, vilken häftig upplevelse. Det första skrattet.

Någonstans känns det också som ett erkännande. Inte kan vi väl göra allting fel då Lillan vill skratta?

Med en snart 6-åring i huset får man träna huvudräkning. Min av sömnbrist sega hjärna är nu helt överansträngd av alla knepiga frågor som kommer ur den där munnen.
Mamma, hur många år är du när lillasyster är 33 år?
Mamma, i hur många år har du varit pensionär när Lillan är 40 år?
Mamma, hur många år är jag när lillasyster börjar skolan?
 
Det känns ungefär som att man är tillbaka i skolbänken igen. Och jag som är så urusel på huvudräkning dessutom. Kan hon inte fråga någonting om varumärkesstrategier?

Igår var vi och besökte Bandängen, en parklek i Bandhagen. Det var verkligen över förväntan och helt klart ett ställe man kan åka tillbaka till. En dag som igår var det dessutom mycket uppskattat med plaskdammen, ja inte av mig direkt men av de stora tjejerna. Kaffet i cafeterian fick mer än godkänt och glassen likaså.

Kan varmt rekommenderas!

Arkiv