You are currently browsing the tag archive for the ‘barnuppfostran’ tag.

Igår var Storasyster bjuden på ett Halloweenparty på kvällen. För att underlätta logistiken i vardagen plockade jag med mig hennes kompis från skolan och hade två små vampyrhäxor att ta hand om innan det var dags att skjutsa till festen. Vi hade en trevlig middag tillsammans och när jag ska plocka undan tallrikarna hör jag Storasysters kompis säga

”Jag och XXX (en annan tjej i klassen) ska börja träna för att vi vill bli smala”

Jag tappade nästan glaset i golvet på väg ner med huvudet i diskmaskinen. Här sitter alltså en liten 6-årig tjej i mitt kök och berättar att hon ska börja träna för att samhällets ideal är att alla måste vara smala.

*Ångest*

När den första chocken har lagt sig säger jag någonting i stil med att träning är jättebra för kroppen och att man måste äta ordentligt för att växa och bli större. Svammel svammel.

På kvällen pratade jag med barnets mamma i telefon och berättade vad som hänt på middagen. Hon bekräftade mina värsta farhågor då hon sa att dom ofta brukar prata om att mamma borde börja träna, mamma skulle vilja vara lite smalare, mamma är tjock osv osv. Helt öppet inför barnen. Det var dagens andra chockögonblick.

Jag trodde i min enfald att alla föräldrar tog sitt ansvar och höll sina vuxenproblem för sig själva utan att influera barnen i sina ideal. Ge mig en enda sund anledning till att man ska prata om vikt och viktproblem inför sina barn?? Förstår man inte att barn inte gör som man säger, de gör som man gör? Vill man verkligen att ens döttrar ska börja banta innan de ens har börjat första klass?? 

Hemma hos oss är det absolut förbjudet att prata om sina egna tillkortakommanden inför barnen. Hur ful och tjock jag än känner mig vissa dagar skulle jag aldrig någonsin prata om det inför mina barn. Om jag visar att jag inte tycker om mig själv, hur ska barnen lära sig att älska sig själva? 

Att ge mina barn en bra självkänsla är mitt huvudsakliga mål som förälder. Det är för mig en gåta hur detta ska kunna ske samtidigt som man talar om att man inte duger om man inte är smal.

Eller vad tycker ni, lider jag av moralpanik?

Annonser

För några år sedan läste jag boken ”Det infantila samhället” av Carl Hamilton. Boken var en rejäl tankeställare och jag nickade igenkännande både för mig själv och omgivningens agerande.

Här är en sammanfattning som förlaget skrivit:

I Det infantila samhället gör samhällsdebattören Carl Hamilton en genomlysning av en fundamental förändring i vår syn på barn och vuxna.

Småflickor klär sig i stringtrosor, köper pushup-behå och sminkar sig innan de går till skolan. Tonårsidoler som Spice Girls och Britney Spears utnyttjar hämningslöst vuxenvärldens alla sexattribut och hävdar samtidigt att de står på flickornas sida.

Åldrande 40-talister flyr den vuxnes ansvar och styr ut sig i tonårskläder i en fåfäng jakt på evig ungdom. Barnläkare klagar över att dagens vuxna inte längre orkar säga ifrån. Vuxna vill vara tonåringar, barn tvingas vara vuxna.

Carl Hamilton näranalyserar några uppmärksammade rättsfall och visar hur rollerna barn-vuxen har bytt plats. Pappan som sparkar ihjäl sin treåriga styvson motiverar sin gärning som en bortskämd barnunge med att han ”blev arg”. Sonen hade bajsat på sig, sånt gör inte – en vuxen.

Lever vi i det infantila århundradet? I början av det förra seklet skrev Ellen Key pionjärverket Barnets århundrade, en hyllning till barndomen och en uppmaning att låta barnet utvecklas på sina egna villkor. I Det infantila samhället driver Carl Hamilton tesen att barndomen håller på att upplösas, parallellt med att föräldrarskapet eroderas.

Med utgångspunkt i mängder av uppseendeväckande exempel diskuterar Carl Hamilton tänkbara orsaker. Under resans gång undersöker han vår syn på barndom och vuxenliv, talar med psykologer, sociologer och kulturkritiker.

Slutligen ställer han samma fråga som många av dagens föräldrar: Vad kan vi göra som vuxna?

De tre hörnstenarna när det gäller att uppfostra barn:

  • Hot
  • Mutor
  • Lögner

Mest lästa inlägg idag

Arkiv