You are currently browsing the tag archive for the ‘Tre barn’ tag.

Jag fick en intressant kommentar som jag tänkte svara på som ett eget inlägg.

”Sen en helt annan sak, du vet ju hur jag kämpar och att allt är tungt ibland – och vi har ett barn… så tänker jag på dig. TRE!!! Hur kan jag klaga liksom. Hur överlever man med tre barn?”

Ja du Emma (och för er andra som undrar också förstås), hur överlever man med tre barn? Saken är den att det gör man ju inte. Ibland. Jag har också mina stunder då allt bara är kaos och jag fantiserar om att lägga upp barnen på Blocket. 

Men en stor skillnad på att ha ett barn och att ha tre barn är att med det första barnet är allting nytt. Precis varje dag med sin första bebis är någonting man aldrig upplevt förut. Den första förkylningen, första smakisen, första vällingen och när de blivit lite äldre första potträningen, första inskolningen och första gången man skjutsar barnet till en kompis för att leka. Allt sker för första gången och det är självklart att det är nytt och spännande, men också till stor del skrämmande och väldigt jobbigt och svårt många gånger. 

Jag upplever också en massa första-gången varje dag, men med en 6-åring numera. Och med en 6-åring kan man resonera och ställa frågor till. Hon svarar och vi lär oss tillsammans varje dag. 

Så för att återkomma till din fråga igen med ett lite mer nyanserat svar. Hur överlever man med tre barn? Jo man gör det för att barn blir enklare att ha att göra med ju äldre de blir. Allt det där man upplevde för första gången kommer aldrig igen med andra (och tredje) bebisen. Det blir helt enkelt aldrig lika svårt igen. 

Och när trean kommer har ju ettan och tvåan fullt upp med att försöka ta ihjäl varandra så då har man ju ganska mycket tid över att ta hand om bebisen i lugn och ro.

Det är synd att man inte blir mindre orolig ju fler barn man har. Tyvärr verkar det vara precis tvärtom. Lillan har som sagt blivit rejält förkyld. Hon hostar och hostar och när hon blir riktigt upprörd låter det som att hon har svårt att dra in ordentligt med luft i lungorna. 

Om jag vore en coolare trebarnsmamma kanske jag luttrat skulle luta mig tillbaka i soffan och tänka att det snart går över. Men eftersom jag verkar bli oroligare med åren har jag hunnit både ringa sjukvårdsupplysningen och i min fantasi redan planerat för eventuell bilresa till barnakuten. 

Och det här är på grund av en vanlig hederlig bondförkylning med hosta.

Jag törs inte ens tänka på vad jag skulle ta mig till om något av barnen faktiskt drabbades av någonting som skulle kunna vara i närheten av farligt. Brrrrr.

Vet ni, jag tror faktiskt inte att jag skulle orka med fler barn. Tre räcker gott och väl. Det handlar inte om att det är jobbigt att gå upp på natten med små bebisar, eller att små trotsiga 3-åringar frestar på tålamodet. Nej när jag säger orkar menar jag bara den känslomässiga investeringen som man gör. 

För varje barn är det en viss mängd oro som ackumuleras och med tre barn är det den upparbetade mängden oro multiplicerat med tre. 

Ni som är föräldrar vet ju själva hur det är. Antingen oroar man sig om bebisen sover för mycket eller för lite. Äter barnet för lite eller för mycket? Har barnet tillräckligt många kompisar eller det kanske blir för mycket? Antalet aktiviteter kan ju vara för många, eller för få för att få tillräckligt mycket stimulans. Ständigt finns det små orosmoment som man kan gå och fundera sig gråhårig på.

Gör jag rätt, gör jag fel? Ska jag sätta tydligare gränser eller kanske jag är alldeles för sträng? Är jag för slapphänt med städningen, lär sig barnen att ta ansvar för sina saker här hemma? Vilka värderingar för jag över till mina barn? Är min världsbild den som jag vill förmedla eller kanske den bör revideras innan den går vidare en generation till?

Att vara förälder måste vara världens svåraste jobb.

Eller så tänker jag alldeles för mycket.

När jag fick mitt första barn hade jag hållit i en bebis ungefär två gånger i hela mitt liv. Jag var livrädd för bebisar, såg inte den minsta tjusning i att gosa med dem. Aldrig bytt en blöja, aldrig suttit barnvakt. Helt totalt rudis på barn alltså. Sen kom vår förstfödda. Totalkaos!

Det tog säkert tre-fyra månader innan jag började få stil på saker och ting. Vi satt i vår kokong och jag kommer så väl ihåg att jag undrade var den där avstängningsknappen var. Vår bebis var sällan nöjd första månaderna i sitt liv. Magproblem, svårt att sova och dåligt fungerande amning som gjorde henne konstant hungrig.

När tvåan kom var ettan 2,5 år och livet rusade på i en väldigt snabb takt. Bebis nummer två var av en enklare sort och vi kom snabbare underfund om hur hon fungerade. Jag fick känslan av att det var tur att vi fick en till bebis så att man kunde skörda lite frukter av det jobbiga som hade varit. Men allting gick i ett och jag hann inte riktigt ta till vara på tiden. Dålig sömn och två barn som krävde sitt tog all energi.

Tredje gången gillt är det faktiskt ännu enklare att förstå sig på bebisen. Antingen är den här bebisen väldigt bra på att kommunicera, eller så har jag blivit betydligt bättre på att tolka hennes signaler. Mycket sällan står jag helt oförstående när hon skriker, även om det naturligtvis händer det också. Dessutom har jag stor hjälp av två storasyskon som när de inte är sysselsatta med att ta ihjäl varandra faktiskt kan hjälpa till med bebisen.

De sjunger sånger när bebisen tröttnat på att ligga själv på filten när mamma ska laga mat. De stoppar in nappen när bebisen skriker och de gör larviga konster och ljud så att bebisen kiknar av skratt. Aldrig har mamma och pappa lyckats locka fram de där riktiga skratten, de ljuden är förbehållna syskonen. Jag antar att det är så här det är att få barn med ganska långt mellanrum. En helt annan sak än att få dem tätt.

Alltså den här frågan om hur det känns att ha tre barn. Idag kom den, känslan.

Att ha tre barn känns som att njuta av en riktigt god efterrätt. En bonus. Man har redan ätit en riktigt god middag med både förrätt och varmrätt. En toast Skagen och en inbakad oxfilé. Sen kommer efterrätten – mmmm en perfekt kladdkaka med gräddglass. Så känns det ha tre barn.

En väninna som också har tre barn sa några kloka ord till mig när deras yngsta föddes.

”Den största skillnaden med att gå från två till tre barn är att man får lägga om sin försvarsstrategi. Med två föräldrar och två barn går det bra att använda sig av man-mot-man-försvar. När barnen är i majoritet måste man istället övergå till zonförsvar.”

Jag kan inte annat än att hålla med.

Den här frågan har jag fått väldigt många gånger.

– Men hur känns det egentligen att ha tre barn?

Jag måste tråkigt erkänna att det nästan inte känns någon skillnad alls än så länge. Lillan är så extremt snäll och är precis den sovbebis jag beställde. Eftersom Lillasyster känns ungefär som fyra barn så skulle jag nog istället säga att det känns precis som förut – som att vi är en fembarnsfamilj och nu har vi fått en bebis också. 😉

Skämt åsido, men faktum är att det troligtvis börjar kännas mer och mer ju äldre Lillan blir. Just nu tar hon ju så lite plats, men i takt med att hon växer känns det nog mer och mer som att vi är en riktig trebarnsfamilj.

Häftigt, jag trodde faktiskt att det skulle vara betydligt högre på två barn jämfört med tre barn. Men det är ju tydligt att det finns en önskan om att tillhöra trebarnslivet. Omröstningen, som dock inte är en representativ bild av verkligheten kommer från en tråd på Familjeliv.

Om du får välja, hur många barn vill du ha?

Resultat (Totalt 268 röster):
o [4] [1,49%]
1 [8] [2,99%]
2 [81] [30,22%]
3 [104] [38,81%]
4 [43] [16,04%]
5 [11] [4,10%]
6 [3] [1,12%]
7 [2]  [0,75%]
Annat alternativ [12]  [4,48%]

Arkiv